6 ingångar
Bläddra kronologiskt med albumomslag och uppspelning på sidan. Växla till listan när du vill se katalogen mer kompakt.
En mjuk, svävande sång som samtidigt markerar början på något radikalt nytt.
Gitarren, den fria pulsen och Pughs vardagliga svenska gör låten omedelbar. Det märkvärdiga är hur omärkvärdigt språkbytet låter: svenskan behöver inte förklaras, den bara finns mitt i rockmusiken.
En nattlig sång där mörkret känns både lockande och hotfullt.
Pugh låter de korta fraserna följa musikens rörelse. Jan ”Loffe” Carlssons trummor och Jojje Wadenius gitarr skapar ett öppet rum där rösten kan vara både nära och dramatisk.
Namnet på ett amerikanskt hippiekollektiv blir utgångspunkt för tung och envis rock.
Låten hör till tiden då Pugh arbetade med Rainrock. Det luftiga från debuten har fått en hårdare scenkropp. Motkulturens dröm möter ett band som låter byggt för festivalmark och stora högtalare.
En studsande refräng gör låten lätt att minnas, men berättelsen är mindre oskyldig än ytan.
Pugh använder ljud, rim och upprepning som rytmiska instrument. Kontrasten mellan den lekfulla formen och berättelsens skav visar hur han kunde skriva folkligt utan att bli förenklad.
En storstadssång som rymmer både lockelse, avstånd och ett vasst öga för detaljer.
Det tidiga 1980-talets stramare ljud passar Pughs stadsskildring. Han romantiserar inte bara platsen, utan fångar friktionen mellan människan och den stad som hela tiden rör sig omkring henne.
En sägenlik kärlekssång där ett träd får bära både minne, längtan och tid.
Pugh bygger en liten myt av tydliga bilder. Trädet binder ihop det jordnära och det gåtfulla – samma spännvidd som finns i mycket av hans musik, från vardagligt till nästan kosmiskt.