Språket kopplas
in i rocken

Torbjörn Rogefeldt föddes i Västerås den 2 mars 1947. Hemstaden var en industristad, men radion öppnade dörrar långt bortom verkstäderna och skolans raka led. Den unge Torbjörn drogs till rytmen, gitarren och möjligheten att skapa en egen verklighet med några få ackord.

Smeknamnet Pugh blev så småningom ett artistnamn. Redan där fanns något som skulle följa honom genom hela livet: lusten att vrida på det givna tills det blev personligt. Musik var inte ett ämne att behärska korrekt. Den var en plats där han kunde vara fri.

Som så många svenska rockmusiker började Pugh med engelskan. Blues, beat och den nya psykedeliska rocken gav honom ett språk för ljudet, men inte riktigt för livet omkring honom. Svenska popartister hade länge kunnat sjunga på modersmålet; svårare var att få själva rockens rytm att leva i svenska ord.

Under värnplikten på Gotland fortsatte han skriva och spela. En demoinspelning nådde producenten Anders Burman på Metronome. Burman hade ett sällsynt öra för särpräglade röster och uppmuntrade Pugh att göra det riskabla: att sjunga sin rock på svenska och lita på sitt eget tonfall.

Debuten Ja dä ä dä spelades in med Jojje Wadenius på gitarr och bas och Jan ”Loffe” Carlsson på trummor. Det lilla formatet gav musiken stor rörelsefrihet. Instrumenten kunde stöta, svara och falla isär för att sedan hitta tillbaka till varandra.

Det verkligt nya låg i helheten. Pugh sjöng inte högtidlig svenska ovanpå importerad rock. Han lät orden böjas efter rytmen, använde talspråk, infall och ljud som en del av musiken. Albumet gjorde svensk rock möjlig utan att göra den prydlig.

”Små lätta moln” bar på svävande ömhet, medan ”Här kommer natten” hade en mörkare dragningskraft. Två sånger från samma debut visade redan bredden: det lätta och det hotfulla, melodin och den elektriska nerven.

Framgången gjorde inte Pugh försiktigare. På Pughish fortsatte samspelet med Wadenius och Carlsson, och musiken rörde sig mellan hård rock, lekfullhet och öppna former. Han byggde inte en metod för att upprepa debuten; han prövade hur långt den nya rösten kunde sträckas.

Hollywood följde med ett bredare anslag. Pughs sång kunde vara rå, nasal, varm och nästan teatralisk inom samma låt. Det var ett sätt att skriva där ordens klang ibland vägde lika tungt som deras bokstavliga betydelse.

De första årens studiokonstellation hade blivit svensk rockhistoria, men Pugh sökte vidare. Livet och musiken förändrades, och blicken vändes mot ett mer direkt bandsound. På Bolla och rulla mötte hans fria språk ett tyngre, mer fysiskt uttryck.

”Hog Farm” blev en central station i berättelsen: en låt med framåtrörelse, märklig lyskraft och ett namn som fastnar innan man ens hunnit förklara det. ”Dinga linga Lena” visade samtidigt Pughs känsla för den omedelbara refrängen. Det udda och det folkliga behövde aldrig vara motsatser.

Med Rainrock fick Pugh ett band byggt för scenen. Ingemar Rogefeldt, Bo Frölander och Roger Pettersson gav låtarna tyngd och stadga utan att slipa bort ojämnheterna. Konserterna gjorde musiken kroppslig: svett, volym och ett kollektivt driv.

Dubbelalbumet Ett steg till fångade den expansiva tiden kring turnéerna. Pugh delade utrymme med andra musiker och visade att hans repertoar tålde att växa på scen. Festivalpubliken mötte inte en museal återgivning av skivorna, utan låtar som kunde ändra form i stunden.

Här grundlades bilden av Pugh som en självklar liveartist. Den svenska rock han hjälpt fram behövde inte längre försvara sitt språk. Nu kunde den fylla parker, folkparker och stora scener.

Efter den mest explosiva Rainrock-perioden fortsatte Pugh att byta perspektiv. Produktionen förändrades med tiden, och 1980-talets klanger letade sig in. Men den omisskännliga rösten och viljan att göra orden fysiska fanns kvar.

”Kärlekens träd” visade en mjukare sida, medan ”Stockholm” lät storstaden bli både plats och känsla. Pugh kunde gå från surrealistiska bilder till ett direkt tilltal utan att förlora sin egenart. Det var inte en rak utvecklingslinje, utan ett rastlöst sökande.

När Pugh bildade Grymlings tillsammans med Mikael Rickfors, Göran Lagerberg och Magnus Lindberg möttes fyra tydliga musikaliska personligheter. Gruppen blev en stor framgång och förde Pughs röst till lyssnare som inte nödvändigtvis hade följt honom sedan 1969.

Grymlings var ingen parentes vid sidan av solokarriären. Gruppen visade hur väl Pughs särart fungerade i ett kollektiv där flera låtskrivare och sångare turades om att stå i centrum. Han blev både pionjären i sällskapet och en bandmedlem bland andra.

Med tiden återvände Pugh till det mindre formatet. År 2008 spelade han åter med Jojje Wadenius och Jan ”Loffe” Carlsson, trion som hade format de första skivornas fria samtal. Återföreningen var mer än nostalgi: den lät lyssnaren höra hur hållbar grundidén fortfarande var.

När Ja dä ä dä fyllde femtio år 2019 firades albumet inför fulla salonger. Skivan hade gått från djärvt undantag till självklar referenspunkt. Det som en gång kunde uppfattas som ett språkexperiment hade blivit en del av svensk populärmusiks grammatik.

Pugh valdes in i Swedish Music Hall of Fame 2020. Motiveringen lyfte hur debuten förändrade svensk rock i grunden, men hans betydelse kan inte begränsas till ett enda år eller album. Under ett halvt sekel fortsatte han visa att ett personligt tonfall är viktigare än en renlärig genre.

Han avled den 1 maj 2023, 76 år gammal. Kvar finns en katalog där det ömt svävande står bredvid det bullriga, det absurda bredvid det vardagliga. Från ”Små lätta moln” till ”Hog Farm” löper samma tråd: övertygelsen att svensk rock får låta precis så fri som den känner sig.

Arvet hörs varje gång en svensk artist låter sitt eget tal, sin dialekt eller sin skevhet bära en rocklåt. Pugh öppnade inte bara en dörr. Han visade att det inte behövde finnas någon dörrvakt.