6 ingångar
Bläddra kronologiskt med albumomslag och uppspelning på sidan. Växla till listan när du vill se katalogen mer kompakt.
Ett barns brev hem blir en komisk rapport där idyllen spricker rad för rad.
Cornelis lånar melodin från Ponchiellis Timmarnas dans men gör berättelsen helt sin egen. Den artiga brevformen kolliderar med lägrets kaos, och överdrifterna avslöjar vuxenvärldens sätt att putsa verkligheten. Humorn är musikalisk, men också en tidig demonstration av hans blick för makt och språk.
En svensk balladklassiker där sommarnattens ömhet störs av en medvetet obekväm berättelse.
Sången visar Cornelis förmåga att skapa en hel scen med få detaljer: loge, musik, månsken och två människor i rörelse. Melodin är mjuk och minnesvänlig, medan berättelsen kräver en mer kritisk läsning i dag. Just spänningen mellan förförelse och obehag gör den viktig att diskutera, inte bara sjunga med i.
En välkänd melodi blir en svensk protestsång om förlust, klass och ett samhälle i förändring.
Utgångspunkten är den karibiska folkvisan som också blev känd som Sloop John B. I Cornelis svenska version flyttas tyngdpunkten från sjömansäventyret till ett förlorat liv och en båt som blivit symbol för både minne och ojämlikhet. Duetten med Ann-Louise Hanson gör refrängen folkligt lätt samtidigt som verserna bär en mörkare udd.
En enkel iakttagelse växer till en av Cornelis tydligaste sånger om klass och likgiltighet.
Sångens styrka ligger i att den börjar nära marken: ett par trasiga skor. Därifrån riktas blicken uppåt mot Gud, samhället och frågan om vem som ser den andre. Den lugna melodin vägrar stora gester, vilket gör anklagelsen mer envis. Det är samhällskritik formulerad som en vardaglig fråga som inte går att avfärda.
Brasiliansk rytmkänsla möter svensk visa i en sång om närhet, frihet och rörelse.
Cornelis tog intryck av brasiliansk musik utan att göra den till exotisk dekoration. Sambans mjuka förskjutningar förändrar hur svenskan faller mot takten och ger texten ett ledigt, nästan samtalande flöde. Låten visar hur hans konstnärskap hela tiden sökte nya rytmiska rum för berättandet.
Barnens sång hörs genom storstaden medan den vuxne betraktaren känner både hopp och avstånd.
Oslo-miljön och turistens position gör lyssnaren till en tillfällig gäst. Barnrösterna bär en frihet som vuxenvärlden riskerar att förstöra, och den vackra melodin rymmer samtidigt oro. Cornelis skriver här som outsider: nära nog för att älska platsen, långt ifrån för att se dess sprickor.